NÄMEN MAMMA!

- Mamma! Du  dör väl inte?

 

- Var inte ledsen mamma, vi hjälper dig!

 

- Nä men, mamma! Det syns inte! Ingen kommer att se något! Jag har suttit och tittat på dig och jag ser ingenting! Och än sen då?

 

- Mamma – är det ärftligt?  Har någon annan i släkten haft det? Nähä, vad bra.

 

- Vi sa till farmor att vi skulle ställa dig i hallen med vinglaset så du inte spiller på mattan, hahaha! Men hon tyckte inte det var roligt! Där ser du – du tycker ju också att det är kul!

Du skrattar ju!

 

- Och varför skulle nån skratta åt dig? Herregud! Du har verkligen inga höga tankar om dina vänner! Herregud, mamma!

 

- Och du säger att jag är dramatisk! Titta på dig själv nu! Nä men snälla!

 

- Tänker du verkligen sitta här och tycka synd om dig själv? För det gör inte vi. Det är inget fel på dig, du är ju precis som vanligt. Vadå blir sämre? Och? Det får vi väl ta sen. Det kanske blir i morgon, det kanske blir om 10 år. Ska du sitta här och tycka synd om dig själv i 10 år? Nämen mamma! Då kanske det finns ännu bättre mediciner – vadå slösat bort tid i onödan!!!  Herregud mamma! Skärp dig!

 

· Min mamma - våran mamma.

·  Annemarie

Tankar i skymningen — en mors tankar

 

Att inse att min älskade dotter har drabbats av en svårsjukdom i unga år känns tungt.

Hur skall det bli?

Långsamt eller snabbt förlopp?

Medicinen gör underverk, men hur länge?

Det är många frågor jag ställer mig.

 

Forskningen går framåt, jag hoppas på ett genombrott snart.

Viktigast av allt är att inte Du har gett upp utan är full av energi, och visar varje dag att Du kan ha ett bra liv med Parkinson

Anhörig  mamma

Mother and Child

Hej och välkommen!  


Här under fliken ”Anhörig”  vänder vi oss just till dig!
Det är så lätt att ni anhöriga glöms bort eller kommer i kläm när någon nära och kär får diagnosen Parkinson.
Den första tiden efter diagnosen och när medicinerna börjar göra underverk, så har Parkinson kanske inte så stor inverkan på övriga familjen, men det kommer.


Nu när diagnosen är ny för er som fru, make, sambo, barn eller förälder och sen längre fram, kan det vara skönt att ha någon att tala med, dela sina tankar och funderingar med, någon som är i samma situation och verkligen kan förstå vad du menar.


”Mer stöd behövs till kvinnor som hjälper män hemma efter stroke” kan även gälla
anhöriga till Parkinsonsjuka>>>


Ta kontakt med din
länsförening>>>

Många föreningar har en anhörig-grupp.


Hälsovård för
Parkinsonanhörigvårdare >>>

Röster från barn

Om hur mindre barn resonerar kring Parkinsons sjukdom.

Min Pappa Skjortknappsknäpparen

· Du är väl en riktig skjortknappsknäppare du, sade Mamma. Knäpp är du i alla fall.

Nu kanske ni tror att min Pappa inte kan göra någonting tillsammans med oss. Men det är helt fel.
Det är bara det att det tar lite längre tid. Pappa brukar säga att vi får vänta en stund tills medicinen verkar. Sen’ skall ni få se på en sjutusan till Pappa, vänta ni bara. När medicinen verkar, är Pappa som vilken annan Pappa som helst. Det bara går lite långsammare, om ni förstår vad jag menar.Från Mats Larssons bok: Varför skakar Pappa? När detta skrevs var Mats barn 7 respektive 5 år gamla och han själv 34.

Boken finns att köpa i vår
butik.

 Ganska ofta om morgnarna, tar det lite tid för Pappa att liksom komma igång.
Han har, förstår ni, lite svårt att bli mjuk i kroppen. Då brukar han ha morgongymnastik. Då blir han lite mindre stel i sin gamla kropp, brukar han säga. Fast Pappa är inte så gammal. Men ibland säger han att han har en gammal kropp. I alla fall känns det så, tycker han. Ibland får vi vara med. Vi tycker det är kul med gympan. och Pappa tycker det är lättare och roligare om vi hjälper honom. Ibland har han också lite svårt med att knäppa sina knappar i sin skjorta. Men det brukar jag eller Mamma göra åt honom.
- Mina flickor, härmed utnämner jag er till riddare av skjortknappsknäpparorden, sade han en gång.

 Anhöriga                                              <<< >>>

Maud, Skåne

”Att vara närstående, en blick tillbaka och framåt. En tillbakablick över de tjugo år som nu gått och nuläget

Vill med denna berättelse ta upp hur det kan var att leva med anhörig som har Parkinson. Det behöver inte vara en katastrof. Det har förvisso funnits dagar då jag har tyckt så men genom att stötta varandra i jobbiga situationer orkar man mer än man tror. Det finns ju så mycket att glädjas åt Christer och jag har nu levt med Parkinson i över 20 år och tillsammans gått igenom många faser under dessa år. Jag nämner att jag också levt med denna Mr Parkinson för han finns i våra liv hela tiden. Denna resa har varit fylld av både hopp och förtvivlan men samtidigt gett oss ganska mycket.

Till första sidan           |upp|                           <<<                            >>>                                                                                                Webbmaster

Textruta:

Två anhörig organisationer finns på nätet.

De är nationella och gäller över alla diagnoser.

Anhörigas Riksförbund >>    med  Handbok för anhöriga >>

Nationellt kompetenscentrum Anhöriga >>

 

Din länsförening >>> har kanske en grupp för anhöriga

Elisabet, 85 år
“När Hans blev sjuk lät han mig inte vara med på läkarbesöken. Länge var jag ganska utanför. Det var som om han själv hade svårt för att acceptera att han hade parkinson. Så småningom ändrades detta och jag fick både följa med och så vartefter hjälpa honom när det behövdes. Nu har det gått många år. Hans tillstånd varierar. Jag är glad att vi ännu inte behöver hjälp “utifrån” och vi gör så mycket vi kan av “friska” saker tillsammans. Men eftersom vi inte har några barn och vi är båda allt äldre har jag svårt att låta bli att oroa mig för den dagen  orka ta hand om honom.”

Bär anhöriga på samma frågor som den som är sjuk?
Peter, Kristinehamn

”När min fru fick Parkinson viste jag inget om sjukdomen, och från början fanns det en stor oro om vad sjukdomen innebar. Men med ökad kunskap har jag märkt att vi kan leva som vanligt.
Det första gångerna som jag träffade andra med Parkinsons sjukdom var jag bekymrad över vad jag skulle få uppleva, men det var personer som var normala och jag har fått många nya bekantar. Det viktigt att man accepterar sjukdomen, pratar om den och ej försöker dölja sjukdomen.Vi lever som vanligt och gör allt som vi har tänkt oss–Reser, umgås med andra både friska och sjuka, träffar barn och barnbarn. Enda ändringen är att allt får ta sin tid.”